Molekylsilar i -sesamfrö-storlek har hemligheten bakom hållbarheten hos isolerglas som används vid renovering av hem.
Isolerglas och molekylsiktar
Isolerglas (standardkonfiguration) består av råglasrutor, aluminiumdistanser, molekylsiktar, ett primärt butyltätningsmedel och ett sekundärt tätningsmedel. För att säkerställa en produkt som uppfyller kraven som kan uppnå en rimlig livslängd (15 år) är hög-råvaror av hög kvalitet, följt av korrekta tillverkningsmetoder (som omfattar miljö, maskiner, processer och driftsstandarder).
Denna konstruktion ger isolerglas dess energibesparande-egenskaper:
Glas är en bra ledare av värme, med en värmeledningsförmåga på 0,90 W/(m·K) och lågt värmemotstånd; luft är en dålig värmeledare, med en värmeledningsförmåga på 0,024 W/(m·K) och hög värmeresistans. En enda 6 mm tjock glasruta har en värmeöverföringskoefficient (K-värde) på cirka 5,8 W/(m·K), medan en isolerglasenhet med en 5 mm + 12 A + 5 mm konfiguration (två 5 mm rutor med ett 12 mm luftgap) har ett K-(m·K)-värde på ungefärligt. K--värdet är en primär parameter för att mäta glasets energieffektivitet, vilket återspeglar dess värmeöverföringsprestanda vid temperaturskillnader; ett lägre K-värde indikerar bättre prestanda.
En isolerglasenhet med en 6 mm + 12 A + 6 mm-konfiguration har ett K--värde på cirka 2,70 W/(m·K), medan en 10 mm + 12 A + 10 mm-enhet har ett K--värde på cirka 2,65 W/(m·K). K-värdena skiljer sig väldigt lite trots variationerna i glastjocklek, vilket visar att energibesparingsförmågan hos isolerglas inte bestäms av att öka själva glastjockleken, utan snarare av närvaron av det isolerande luftgapet, vilket avsevärt sänker K-värdet.
Nyckeln till isolerglasets energibesparande-prestanda ligger i att se till att gasen i isoleringsutrymmet förblir tät och torr.
Enligt relevanta studier är den relativa luftfuktigheten i luftens spalt i en isolerglasenhet vid "normal användning" cirka 0,5 % relativ luftfuktighet. Detta är mycket lägre än de relativa luftfuktighetsnivåer som vi vanligtvis upplever i det dagliga livet-från 45 % RF till 75 % RF (med 60 %–70 % är det mest bekväma intervallet för mänsklig perception). Det är uppenbart att även om de primära och sekundära tätningarna i en isolerglasenhet (IGU) spelar en avgörande roll för att täta ute luft och fukt, kan tätningsmedlet i sig inte direkt sänka luftfuktigheten i hålrummet.
Även om IGU är tillverkad i en extremt torr verkstad, ger inte tätningsmedlet en "perfekt" eller absolut tätning; luft-bärande fukt-har en viss grad av permeabilitet. Med tiden tillåter tätningsmedlet effektivt gasutbyte, vilket gör att fuktighetsnivån i kaviteten stiger.
Därför kräver tillverkningen av isolerglas en "nyckelingrediens": molekylsilar.
Molekylsilar är en typ av torkmedel; deras funktion är att snabbt absorbera fukt från luften i kaviteten efter att IGU har monterats, vilket snabbt sänker den relativa luftfuktigheten till cirka 0,5 % RH.
Under enhetens långa livslängd-som sträcker sig över ett decennium eller mer-adsorberar de dessutom fukten som oundvikligen tränger igenom tätningsmedlet, vilket fördröjer uppkomsten av kondens och förhindrar att IGU:n går sönder.
Utan molekylsiktar för att absorbera fukt från luften i kaviteten uppstår två huvudproblem.
För det första när det gäller prestanda: hög luftfuktighet eller kondens (som inträffar när daggpunkten nås) i håligheten ökar luftens värmeöverföringskoefficient (koefficienten för torr luft är 0,021 kcal/(m²·h·grad ), medan den för vatten är 0,5 kcal/(m²·h·grad )). En ökning av luftens värmeöverföringskoefficient minskar värmemotståndet och försämrar därigenom enhetens värmeisoleringsprestanda.
Närvaron av kondens i kaviteten indikerar också att IGU har nått slutet av sin effektiva livslängd och inte längre ger den avsedda värmeisoleringen.
För det andra kan långvarig exponering för fukt eller kondens leda till problem som mögeltillväxt, alkalisk urlakning, vita fläckar och korrosion av distansstången på de inre glasytorna, eller till och med glasbrott.
